*ett nytt röstmeddelande* "hi, i just want to say that you means everything to me, so I will talk to the fucking guys who destroyed everything we had" jag blir nästan tårögd. Jag skrev ett sms tillbaka, "we had nothing..." Jag höll på "send" knappen länge innan jag skickade. Men tillslut ville jag bara få ur mig allt. Jag grät, för jag visste att han var den ända vännen jag kunde lita på. Alison har jag inte hört något från på länge, så jag bestämde mig för att fråga om jag fick komma över. Samtidigt som jag var påväg hem, så såg jag 3 killar omringa en försvarslös kille. Jag orkade inte bry mig om vem. Så jag gick bara förbi och skulle se om det gick att se vem. Jag ser krulligt hår precis som Harrys, glittrande ögon precis som Harrys, lång välbyggd kropp precis som Harrys. Nu insåg jag. Det var Harry. "What the hell are you doing?!" Skrek jag. "Ellie, just go away, they gonna take you to."

"If you tell the police so I'll kill your little friend here!" Hör jag skrik bakom mig. Jag sprang fort som jag bara kunde hem till alison. Jag är så rädd. Det är verkligen något fel på dom där pojkarna. Fula är dom oxå. Dom är överallt och förstör mitt liv. Hatar dom. Ingen kommer ju få veta om jag skulle ringa polisen eller? Tänkte jag för mig själv. Jag är vid alisons hus när jag ser en skugga bakom mig. Jag blir livrädd och vänder mig hastigt om och hör ett skrik. Jag skriker själv när jag ser att det bara är alison och pustar ut, när hon bara står och skrattar.

"You scared the shit of me!" Sa jag medans jag skrattade till lite.

"Haha, sorry, just wanted to have some fun, I'm bored.", sa hon medans hon skrattade.

"Your idiot, haha".. Vi gick in och satte på en film medans vi pratade om allt som hade hänt. Hon frågade hur länge det hade hållt på, och blev då lite sur för att jag inte hade berättat tidigare. "Why didn't you tell me earlier? I'm your best friend! You can trust me." sa hon lite ledsamt.

"But... I'm sorry alison, it's just that, I met another right now." sa jag sakta.

"Do you Have a boyfriend without telling?!"

"No! Not a boyfriend. Just a friend, but we were fighting today. So can we just watch the movie?" Vi satt tysta en lång stund, och bara glodde in i tvn. Jag tittade på mobilen. Jag hade fått två sms. Ett från Harry och ett från okänd. Jag blir lite nervös, och börjar svettas.

"What's wrong ellie?", frågade alison och satte sig och tittade på mig.

"Uhm, nothing, but I should go home, sorry love you, I'll text you later, okey?" Jag sprang ut i hallen och tog på mig skorna. Jag gick ut innan jag läste smsen.

Blocked message: "We will find you.." Jag blev rädd och tittade mig omkring. Nästa sms var från Harry. Jag tänkte ignorera det, för jag var så arg på honom. Men det kanske har hänt något med honom så jag läste ändå.

Harry: "they're after you, and can track you. hide in a safe place" Jag blev så arg, han kan aldrig låta mig va. Jag kan aldrig få ett vanligt sms som killar skriver t.ex. "I love you" eller "miss u, do u want to come over?". Utan från min ända killkompis med ett sms som bara innehåller massa överbeskyddande texter som t.ex. "just run away to a safe place" jag kan lika väl strunta i han, det har aldrig hänt något ändå.

Jag fortsatte gå ända fram till stigen där man går in till gränden. Två buskar satt framför, så att ingen skulle hitta men jag som festar, hittar överallt.

Jag får ett sms, det är från Ellie. Äntligen förlåter hon mig. "Don't ever text me again, understand?" Jag svarar inte, men jag tänker inte ge upp. *pling*, jag fick ett till från henne. "Please, i need you now, the Guys are coming!" Jag sprang allt vad jag kunde till gränden, jag kom ihåg att vi brukade hänga där. Jag såg henne där, och var beredd med knytnävarna. Dom hade omringat henne.

"Harry! Harry!" Skrek hon.

"Please leave me Alone!" Skrek hon en stund efter.

De kom närmare och närmare. Jag ser Harry en glimt i mina tårfyllda svaga ögon. "Harry!" Skrek jag ännu en gång. Han sprang fram till mig, och slog ner en i taget. Medans dom låg på marken och skrek så började han gå hem igen.

"Harry what's wrong?" Sa jag snällt. Visst, vi bråkade ju, men han hjälpte ju mig.

"You only need me when something dangerous is happening. You're so selfish!" Sa han argt. "Harry wait!" Sa jag snabbt.

"What?!" Sa han strängt så jag nästan blev rädd. "I just.." Sa jag nervöst. "I thought that! You don't have anything to say just because you know that I'm right." Sa han och gick. Jag blev helt mållös. Jag trodde att jag var den skulle stå medans han ber på knä framför mig. Jag trodde aldrig att det skulle bli tvärt om.

Kapitel 8. Vi jobbar på kapitel 9 så det kommer ut imorgon eller i övermorgon, Hoppas att det är någon som ens läser ! :)

Tidigare ur My life as a heartbreaker:

Jag gick sakta och rädd i spöregnet. Jag ville inte gå till gränden den kvällen. Men jag blev tvungen att ta reda på vem som var efter mig. Jag bestämde mig för att gå dit lite innan, så jag kunde se vem det var, för han trodde att jag ska komma klockan tio. Jag gick nervöst och sakta över gatan till gränden. Jag kollade på klockan, den var bara kvart över nio. Jag stod och väntade, sen såg jag ett ansikte som kom närmre...

---

Killarna bär mig någonstans, jag vet inte vart eftersom att jag bestämde mig för att blunda.
Jag är skräckslagen. Jag har vart med om samma saker fast inte lika allvarligt. De hade aldrig tagit mig någonstans, som nu.
Jag kisar försiktigt för att se om jag känner igen stället. De har ställt en stol bland ett skrotigt ställe. Killen som bar mig släppte mig och gick och hämta något. Jag visste redan vad som skulle hända.
Jag räknar tyst i mitt huvud till 3. 1, 2, 3...Jag sliter och drar men jag är inte tillräckligt stark för att kunna komma loss. De håller mig i ett hårdare och stadigare grepp för att jag inte ska komma loss.

Dåtid: Jag hörde hur regnet prasslade på plåttaket. Regnet gjorde de värre, det började bli kallt också.
Efter ett tag så hörde jag en röst. En riktigt bekant röst. Det var Harry.
“Ey! What are you doing bros?” Han hade inte sett mig än. Jag försökte göra något för att fånga hans uppmärksamhet. Jag visste att det var hans kompisar. Han började försiktigt röra sig fram och då mötte jag hans blick.
“What the fuck are you doing?!” Röt han mot hans kompisar och lät riktigt arg. Jag stönade och försökte ta mig loss.
“Let her go!” Sa han, fortfarande lika argt.
Harry försökte ta mig loss men de stoppade honom.
“Don’t touch her!” Skrek en av de stora killarna mot Harry. Jag hade aldrig sett Harry såhär förvånad även fast att vi precis har lärt känna honom.
“I thought that we were friends, but now…” Sa Harry. Ett small hördes och Harry hade slagit till killen med sin knytnäve.
Jag tänkte efter, jag var fri.
“Why?” Sa jag tyst till Harry och kollade på honom.
“I can’t let them to this to you. Run!” Sa han snabbt och betonade på you.
“No, I can’t.” Svarade jag blygt. Man såg att han snabbt vart irriterad.
“Ellie, please.” Sa han med en irriterad röst. Jag litade på honom och sprang från det äckliga stället.

Jag kollade djupt in i min kompis Adam’s ögon. Jag slog honom hårt i magen så att han la sig ner på marken.
“Don’t fucking touch her again, understand?!” Sa jag och jag hade fortfarande inte brytit ögonkontakten med honom.
“Hey bro! Whats up?” Sa de och gav mig en liten knuff. De tog tag i mina armar och satte mig på stolen, de tog fram repet. De hotade mig om att jag skulle bli fastbunden här.
“Where’s she going?” Frågade de. Mitt hjärta dunkade. Jag var rädd och visste inte vad jag skulle ta mig till.
“I don’t know?” Svarade jag snabbt. Jag var tvungen att komma på något.
“Say it!”

Adam stod och pratade i telfon så de va nu jag hade chansen. Jag kunde springa där ifrån om jag var tillräckligt snabb.
Jag kom på att jag hade bilen. De vände sig om och kollade på Ryan, jag började springa och tog fram bilnyckeln. Jag satte mig snabbt och startade bilen, jag körde snabbt.
Jag flippra snabbt upp mobilen och letade fram Ellie’s nummer. Medans det ringde så kollade jag i backspegeln men de var inte efter mig.
“Where’re you?” Var det första som jag sa i telefon.
“I’m home, where’re you?” Sa hon och jag fick en lättnad i kroppen för att hon var hemma.
“Okay good, I’m at yours now. Can I come in?” Frågade jag henne.
“Sure.”
Jag parkerade bilen och hon stod vid dörröppningen, jag gick in och tog av mig skorna. Jag kramade om henne länge. Då hörde jag en röst och ryckte till.
“Hi! Charlotte.” Sa en dam som antagligen var Ellie’s mamma.
“Harry.” Sa jag tillbaka och log. Klockan var 22.54. Vi gick upp till Ellie’s rum och jag satte oss på hennes säng och pratade.
“Can I sleep here?” Frågade jag försiktigt och kollade på henne.
“Ofcourse you can?” Sa hon och skrattade.
Vi båda två somnade efter att vi hade pratat resten av kvällen.

Här har vi kapitel 4 ! Hoppas att ni gillar det, vi har kämpat med kapitlet ganska länge !

5+ kommentarer till nästa ?x

Nästa morgon vaknade jag av att min mobil ringde. Det stod dolt nummer. Harry sov med ryggen mot mig, och hörde inte att det ringde. Jag svarade, men sa inget. "Hello" hörde jag i luren. "Who is this" frågade jag försiktigt. "I Think you know", hörde jag en svag röst säga. Jag la på fort, och försöker somna om. Jag låg och tittade på Harry en stund, och hörde hans tunga andetag. Det ringde igen.. Det är fortfarande dolt nummer. Jag tvekade, men svarade. Åter igen sa jag ingenting. "Hey ellie" hörde jag igen. "What do you want?" Sa jag grymt. "Meet me in the alley tonight at ten". Jag blev rädd. Mitt hjärta höll på att poppa ut. "How did you get my number?" Sa jag skräckslagen. "Yeah, how? haha" hörde jag innan han la på. Det var sent på förmiddagen, när Harry vaknade. Inte konstigt när vi var uppe så sent inatt. "Mornin' sweety" hörde jag en visk bakom min rygg. "Yah morning" han tvekade inte, utan gav mig en liten blyg puss på kinden. Jag fnissade till, hon han tittade lika kärleksfullt på mig. Vi är bara vänner, men han brydde sig inte ett dugg.

Hon var underbar. Så mysig och underbar. Tur att jag har en egen lägenhet, så inga föräldrar störde. När vi var halvvägs ut i köket för att hitta något att äta, kollade jag ut till dörren, och såg att jag hade fått post. Det stog "from -A" på kuvertet. jag försökte riva upp det snabbt , men ändå försiktigt. Det var ett vitt avrivet papper, med röd text som såg ut som blod. Jag vågade knappt läsa, men ändå gjorde jag det. Det stog "don't touch her, she is ours now" jag vände mig om och tittade på henne. "You gonna stay here tonight, you don't go out there" sa jag rädd som jag var. "Yes, i'm gonna go home soon" sa hon till mig. "You don't understand ellie, please you have to stay!"
"No i can't" sa hon, och jag blev rädd. Men jag orkade inte försvara henne, när hon var så envis. Vi glömde bort att äta, och sa Hejdå till varandra. Jag var orolig för henne. Men hon hade något annat att göra, då fick jag lita på henne. 

Jag gick sakta och rädd i spöregnet. Jag ville inte gå till gränden den kvällen. Men jag blev tvungen att ta reda på vem som var efter mig. Jag bestämde mig för att gå dit lite innan, så jag kunde se vem det var, för han trodde att jag ska komma klockan tio. Jag gick nervöst och sakta över gatan till gränden. Jag kollade på klockan, den var bara kvart över nio. Jag stod och väntade, sen såg jag ett ansikte som kom närmre...

My life as a heartbreaker

Jag går in i den stora folkmassan där alla står och dansar i takt till musiken.
Alla står tätt intill varandra.
Jag känner två stora händer som tar tag i min midja och dansar med mig, jag vänder mig om för att kolla vem det är. Framför mig så ser jag en kille med stylat hår, luggen ligger på en sida och han har mörkblåa ögon som kollar djupt in i mina ögon.
Den okända killen tar tag i min hand och leder mig bort mot en ledig soffa, hans kropp lutar sig fram, han tvekar inte utan han börjar med att kyssa mig, jag känner att han vill in med tungan och jag gör samma sak. Han har sina händer på min rygg och fortsätter ner till min midja, jag har mina händer på hans nacke.
Vi slutade med vårat och presenterade oss.
-Lucas. Sa killen trevligt och log.
-Ellie. Svarade jag tillbaka lika trevligt.
Lucas tog tag i min hand igen och ledde mig till baren. Vi satt där och drack våra drinkar.

Festen var slut och jag och Lucas hade skiljts åt för länge sedan.
Jag gick vingligt längs den tomma och tysta gatan. Man hörde några djupa skratt bakom mig, jag tänkte att de bara var några personer från festen.
När jag vänder mig om för att kolla så ser jag 3 stora killar, alla har stora kroppsbyggnader.
-Hey! Where’re you going? Sa en av de stora killarna.
-On my way home. Svarade jag snabbt och insåg att det inte var några som jag kände.
Jag började jogga för att komma längre ifrån de men jag hör tunga steg bakom mig som kommer närmre och närmre.
-Don’t leave us! Sa en av de stora killarna.
Jag började springa ifrån de, jag svängde in i ett ställe där det sedan tog stopp för att det var stängsel där.
Jag vände mig om och såg de komma närmre.
De puttade mig mot stenmuren och började misshandla mig.
Efter ett tag så hörde jag ett högt skratt.
Nu hade jag chansen att få hjälp.
-Help me Somes… Hann jag säga innan en av de stora killarna höll för min mun.
Jag kände därefter ett hårt slag mot magen.

Sedan kom det jag hade längtat efter, hjälp.
Jag fångade en av killarnas uppmärksamhet, killen som hade lockar i sitt bruna hår och var riktigt lång, den andra killen hade blont hår med bruna nyanser i och den killen var kortare än den andra.