"My life as a heartbreaker" - Chapter 2
Tidigare ur My life as a heartbreaker:
Jag såg att Allison hade slagit sig ner vid ett bord, jag gjorde en gest om att hon skulle vänta eftersom att jag beställa. Jag beställde en chai latte och satte mig vid bordet.
"Hi!" Sa jag med ett leende.
"Hi, why're you so happy?" Frågade hon mig. Va jag glad? Nej innerst inne så var jag inte det pågrund av det som hände igår.
"I don't know, good day, nice weather." Skämtade jag och skrattade samtidigt som jag sa det. Jag kanske var på bra humör, jag var det just nu iallafall för att jag fick träffa min allra bästa vän.
Vi satt och pratade i ett bra tag, sen hade mamma sagt att jag skulle hem för att äta med henne och ikväll tänkte jag göra det, jag skulle umgås med min mamma som jag inte hade gjort på länge.
Jag gick ner till köket där mamma hade gjort klart maten. Jag ville gå ut, men jag var tvungen att göra det här. Jag satte mig tyst vid bordet och harklar mig. Jag såg att mamma hade något att säga. Jag satt nervöst och väntade på att maten skulle nå bordet, och att mamma skulle sätta sig. Jag visste redan nu vad hon tänkte ta upp.
" Ellie, where were you yesterday?" Frågade mamma undrande.
" On my room, why?" svarade jag försiktigt.
"No, I was just wondering because you didn't answer when I asked you to come down." Sa hon snabbt och enkelt.
"Uhm, I was sleeping or in the bathroom." Försökte jag säga snabbt för att vi skulle byta samtalsämne.
" Honey, just say it , okay?" Hon sa det så försiktigt, tänk om jag skulle såra henne för att jag inte ville
" Mum, I don't want to talk about."
Vi satt tysta och åt. Vi pratade inte med varandra under hela middagen. Jag försökte äta upp fort, så att jag slapp att se den fundersamma blicken som kom från mammas ögon. Den blicken skulle man verkligen akta sig för, hon kunde tvinga ur en massa saker, till och med saker som handlar om MITT privata liv. När jag hade ätit upp maten, så såg jag att mamma tänkte börja prata igen. Så jag reste mig fort upp men hon hann ändå säga det hon tänkte.
"Take more food." Sa hon till mig.
"No." svarade jag argt tillbaka.
Jag såg att mammas blick blev mindre glad men ändå så ser jag en sur blick i min ögonvrån medans jag sprang upp till mitt rum. Jag bestämde mig för att packa. Jag packade alla mina kläder. Jag skulle gå ut igen. Mamma skulle aldrig tillåta det. Så jag var tvungen att hitta på något, eller bara smita ut. Vi har ingen bakdörr, så jag fick se till att springa förbi när mamma inte såg. Jag smög ner för trappan. Det gnisslade och knarrade när jag trippade på tå ner för dom breda trappstegen. Jag kikade ner i springan mellan två trappsteg, för att kolla om mamma var kvar. Det var hon inte, så jag passarde på. Fort men tyst sprang jag ner resten av trappan, utan att se mig för. KRASCH, lät det när jag råkade välta mammas favorit kruka, som stod på golvet.
" On my room, why?" svarade jag försiktigt.
"No, I was just wondering because you didn't answer when I asked you to come down." Sa hon snabbt och enkelt.
"Uhm, I was sleeping or in the bathroom." Försökte jag säga snabbt för att vi skulle byta samtalsämne.
" Honey, just say it , okay?" Hon sa det så försiktigt, tänk om jag skulle såra henne för att jag inte ville
" Mum, I don't want to talk about."
Vi satt tysta och åt. Vi pratade inte med varandra under hela middagen. Jag försökte äta upp fort, så att jag slapp att se den fundersamma blicken som kom från mammas ögon. Den blicken skulle man verkligen akta sig för, hon kunde tvinga ur en massa saker, till och med saker som handlar om MITT privata liv. När jag hade ätit upp maten, så såg jag att mamma tänkte börja prata igen. Så jag reste mig fort upp men hon hann ändå säga det hon tänkte.
"Take more food." Sa hon till mig.
"No." svarade jag argt tillbaka.
Jag såg att mammas blick blev mindre glad men ändå så ser jag en sur blick i min ögonvrån medans jag sprang upp till mitt rum. Jag bestämde mig för att packa. Jag packade alla mina kläder. Jag skulle gå ut igen. Mamma skulle aldrig tillåta det. Så jag var tvungen att hitta på något, eller bara smita ut. Vi har ingen bakdörr, så jag fick se till att springa förbi när mamma inte såg. Jag smög ner för trappan. Det gnisslade och knarrade när jag trippade på tå ner för dom breda trappstegen. Jag kikade ner i springan mellan två trappsteg, för att kolla om mamma var kvar. Det var hon inte, så jag passarde på. Fort men tyst sprang jag ner resten av trappan, utan att se mig för. KRASCH, lät det när jag råkade välta mammas favorit kruka, som stod på golvet.
"Damn!" Sa jag tyst.
Jag hörde att mamma kom springandes. Jag märkte att jag hade min väska i handen, och jag hörde mamma komma närmre. Jag slängde väskan snabbt in i en garderob, men jag såg att mamma redan hade hunnit fram.
"Honey, where are you going?" Sa mamma fundersamt.
"To Allison, I'm gonna sleep there tonight." Svarade jag snabbt och enkelt utan att jag kollade på henne.
"But why didn't you say something, and just ran down the stairs?"
"Uhm, I don't know, but bye!" Sa jag och fortsatte gå till hallen och satte snabbt på mig skorna, jag stängde därefter dörren med en smäll.
Jag sprang allt vad jag kunde ut genom dörren, och ut på den smala gatan. Jag hörde steg bakom mig, och såg att mamma sprang efter mig. Jag tog en genväg genom någons trädgård och såg att mamma inte längre var bakom mig. Jag var inte långt hemifrån, men ändå tillräckligt. Mamma brukar alltid ge upp, och fånga upp mig och förhöra mig när jag kommer hem. Nu kände jag att jag var i knipa. Men det är min egen mamma, så vad kan man vara rädd för? Jag stannade och vila en stund, tills jag hörde en motor starta. Jag hade ingen aning, men jag var rätt säker på att det var mamma. Jag sprang ännu fortare och sprang in på en jättesmal stig in i skogen. Det var mörkt, kallt och fuktigt. Men jag har gått här förut och visste vägen till festen. Jag slutade med att springa och började gå ganska långsamt istället. Jag hörde ett prasslande ljud en bit bort. Jag hörde steg komma närmre mig. Mitt hjärta slog så fort så det kändes som om det skulle sluta slå. Ljudet kom närmare ju längre jag än gick. Jag såg en skugga framför mig. Jag tog upp mobilen och skulle ringa upp Harry. Han var den ända som jag visste som skulle förstå mig, även om jag bara hade träffat honom en gång. Han svarade inte.
Jag hörde att mamma kom springandes. Jag märkte att jag hade min väska i handen, och jag hörde mamma komma närmre. Jag slängde väskan snabbt in i en garderob, men jag såg att mamma redan hade hunnit fram.
"Honey, where are you going?" Sa mamma fundersamt.
"To Allison, I'm gonna sleep there tonight." Svarade jag snabbt och enkelt utan att jag kollade på henne.
"But why didn't you say something, and just ran down the stairs?"
"Uhm, I don't know, but bye!" Sa jag och fortsatte gå till hallen och satte snabbt på mig skorna, jag stängde därefter dörren med en smäll.
Jag sprang allt vad jag kunde ut genom dörren, och ut på den smala gatan. Jag hörde steg bakom mig, och såg att mamma sprang efter mig. Jag tog en genväg genom någons trädgård och såg att mamma inte längre var bakom mig. Jag var inte långt hemifrån, men ändå tillräckligt. Mamma brukar alltid ge upp, och fånga upp mig och förhöra mig när jag kommer hem. Nu kände jag att jag var i knipa. Men det är min egen mamma, så vad kan man vara rädd för? Jag stannade och vila en stund, tills jag hörde en motor starta. Jag hade ingen aning, men jag var rätt säker på att det var mamma. Jag sprang ännu fortare och sprang in på en jättesmal stig in i skogen. Det var mörkt, kallt och fuktigt. Men jag har gått här förut och visste vägen till festen. Jag slutade med att springa och började gå ganska långsamt istället. Jag hörde ett prasslande ljud en bit bort. Jag hörde steg komma närmre mig. Mitt hjärta slog så fort så det kändes som om det skulle sluta slå. Ljudet kom närmare ju längre jag än gick. Jag såg en skugga framför mig. Jag tog upp mobilen och skulle ringa upp Harry. Han var den ända som jag visste som skulle förstå mig, även om jag bara hade träffat honom en gång. Han svarade inte.
Jag gick längre och stegen lät bara högre och högre... Jag var livrädd, men insåg att jag var tvungen att fortsätta för mamma var säkert fortfarande ute efter mig. Efter en stund så hörde jag ljuden mer och mer och jag blev räddare och räddare. BONK, lät det. Jag hade gått in i något, jag hörde att det var en person men det var så mörkt, så jag såg inte vem det var. Men jag tvekade inte utan började prata.
"omg, I'm so sorry! " Sa jag tydligt.
Jag såg fortfarande inte vem det var, men personen var tyst så jag visste inte om den visste vem jag var. Jag började se en glymt nu, och jag ser att det är en kille, med brunt lockigt hår. Nu ser jag... Det är Harry.
"Hey Harry!" Sa jag blygsamt.
"Who are you?" Svarar han fundersamt tillbaka.
"Ellie, from yesterday."
"Oh, hi Ellie! I didn't know that it was you." Sa han glatt efter att han hade förstått att det var jag.
"It's ok. But i'm so sorry, are you okay?" Sa jag och skämdes lite. Han kollade rakt in i mina ögon.
"Yeah, how about you?" Frågade han trevligt med ett litet leende på sina röda fylliga läppar.
"I'm good thanks, just a sore on my knee." Svarade jag honom och pekade på såret.
"Here, let me see. It bleeds a little, but it's not so bad."
"I'm okay." Svarade jag med ett svagt leende.
"By the way, what are you doing here alone? Frågade han mig och jag mötte de fantastiskt fina ögonen.
"I'm going to the party."
Jag vågade inte fråga vad han gjorde här helt ensam,så jag hoppade över det.
"Oh. Me too, but I don't find the party. I might have go the wrong way." Sa han tyst.
"No, you haven't. This is one of the right way."
Jag pekade med mina darriga fingrar vilken väg kunde ta.
Men tillslut så gick vi tillsammans. Vi pratade och skrattade hela vägen till festen. Jag började se huset och gick emot det. Men det såg helt mörkt och tomt ut. Jag började äta med mamma klockan 11, och festen slutade vid 1. Jag kollade på klockan. Var klockan redan halv 2?! Tiden hade verkligen gått fort. Jag hade stått i skogen rätt länge, och bara pratat med Harry.
"Uhm, just so you know, the par... Jag hann inte säg mer förens han stoppade mig.
"I know. Come on, we can go to the bench and just take a sit." Föreslog han och kollade på mig frågande.
Vi gick ner till parken och satte oss. Det dröjde inte länge förens han kollade djupt in i mina ögon. Jag stelnade till för att han kollade på mig i ett bra tag.
"omg, I'm so sorry! " Sa jag tydligt.
Jag såg fortfarande inte vem det var, men personen var tyst så jag visste inte om den visste vem jag var. Jag började se en glymt nu, och jag ser att det är en kille, med brunt lockigt hår. Nu ser jag... Det är Harry.
"Hey Harry!" Sa jag blygsamt.
"Who are you?" Svarar han fundersamt tillbaka.
"Ellie, from yesterday."
"Oh, hi Ellie! I didn't know that it was you." Sa han glatt efter att han hade förstått att det var jag.
"It's ok. But i'm so sorry, are you okay?" Sa jag och skämdes lite. Han kollade rakt in i mina ögon.
"Yeah, how about you?" Frågade han trevligt med ett litet leende på sina röda fylliga läppar.
"I'm good thanks, just a sore on my knee." Svarade jag honom och pekade på såret.
"Here, let me see. It bleeds a little, but it's not so bad."
"I'm okay." Svarade jag med ett svagt leende.
"By the way, what are you doing here alone? Frågade han mig och jag mötte de fantastiskt fina ögonen.
"I'm going to the party."
Jag vågade inte fråga vad han gjorde här helt ensam,så jag hoppade över det.
"Oh. Me too, but I don't find the party. I might have go the wrong way." Sa han tyst.
"No, you haven't. This is one of the right way."
Jag pekade med mina darriga fingrar vilken väg kunde ta.
Men tillslut så gick vi tillsammans. Vi pratade och skrattade hela vägen till festen. Jag började se huset och gick emot det. Men det såg helt mörkt och tomt ut. Jag började äta med mamma klockan 11, och festen slutade vid 1. Jag kollade på klockan. Var klockan redan halv 2?! Tiden hade verkligen gått fort. Jag hade stått i skogen rätt länge, och bara pratat med Harry.
"Uhm, just so you know, the par... Jag hann inte säg mer förens han stoppade mig.
"I know. Come on, we can go to the bench and just take a sit." Föreslog han och kollade på mig frågande.
Vi gick ner till parken och satte oss. Det dröjde inte länge förens han kollade djupt in i mina ögon. Jag stelnade till för att han kollade på mig i ett bra tag.
"Why are you starin' at me like this?" Frågade jag förvånat.
"Is it my hair? My makeup? Please say something!"
"No. You're just really beautiful." Sa han och fortsatte kolla djupt in i mina ögon.
Kapitel 2 ute nu ! Lite sent men ingen av oss hade så mycket tid så ja...
2+ kommentarer till nästa !
Kommentarer
Postat av: Anonym
meeera:)
Svar:
ffaboutonedirection.blogg.se
Postat av: josefin
den var bra!!!! mer!! <3
Svar:
ffaboutonedirection.blogg.se
Trackback
